Världsherravälden som Assyrien, Babylonien och Romarriket har deporterat Israels befolkning från deras hemland men har misslyckats med att utplåna kopplingen mellan landet och folket.
I dag finns det olika teorier om var Israels tio förlorade stammar har tagit vägen.
Den assyriska erövringen av kungariket Israel drygt 700 år före Jesu födelse ledde till att tio av Israels stammar deporterades till Assyrien. Kungariket Israel hade delats omkring 200 år tidigare, då Israel splittrades i två riken: det norra kungariket Israel och det södra kungariket Juda.
Många civila dödades under Assyriens invasion av det norra kungariket Israel även om inte alla förvisades. Några i befolkningen flydde till Juda rike och de som blev kvar i Israel blev så småningom kända som samarier, namngivna efter huvudstaden Samaria. Bibeln beskriver exempelvis hur kung Hiskia, som regerade ungefär år 715–686, inbjöd invånare i det norra kungariket att fira påsken i Jerusalem med den judiska befolkningen.
De deportationer som skedde till Assyrien innebar att hela stammar försvann. Stammarna Ruben, Gad, Dan och Naftali nämns aldrig mer och arkeologiska fynd från dessa regioner visar att en stor avfolkningsprocess ägde rum vid denna tid.
Till skillnad från kungariket Juda, som tilläts återvända från sin babyloniska fångenskap, fick de tio stammarna i det norra kungariket aldrig tillstånd att återvända och återuppbygga sitt hemland. Än idag debatterar rabbiner om var av de förlorade tio stammarna har tagit vägen.
I första Krönikeboken kapitel nio anges hur israeliterna som faktiskt återvände till Jerusalem var från Juda, Benjamin, Levi (leviter och präster), samt Efraim och Manasse stam.
Totalförstörde templet
Deportationen av befolkningen i Juda rike till Babylonien från år 587 f.Kr. skedde i tre etapper där den tredje innebar att babylonierna totalförstörde templet i Jerusalem. Efter Jerusalems förstöring och den babyloniska exilen gav perserkungen Kyros 70 år senare ett löfte till de bortförda judarna att de fick återvända till Jerusalem och landet Juda.
Profeten Daniel var bland de första som deporterades och sju decennier senare skrev Kyros sitt dekret om att judarna kunde återvända till Juda och återuppbygga sitt tempel. Drygt 42 000 judar återvände till Juda medan en betydande majoritet valde att stanna i perserriket som Babylon nu var en del av.
De hemvändande judarna återuppbyggde templet i Jerusalem under ledning av Serubbabel vilket stod färdigt år 516 f.Kr. Esra och Nehemja som ledde andra återvandringar och ledde återuppbyggnaden av Jerusalems murar.
Det andra templet var inledningsvis inte alls lika imponerande som Salomos tempel hade varit, men kung Herodes den store lät under sin regeringstid bygga ut templet och tempelplatsen i ännu större prakt än Salomos under åren 19–9 f.Kr. Templet hade en ny blomstringstid fram till år 64 e.Kr.
Även andra templet förstört
Under det första judisk-romerska kriget (66–73 e.Kr.) belägrade den romerska armén under Titus Jerusalem. Armén bröt så småningom igenom stadsmurarna och förstörde det andra templet. Förstörelsen och förlusten av människoliv var katastrofala, men många judar stannade kvar i Judeen. Tiotusentals dödades, Josefus uppskattade att 97 000 förslavades och andra fördrevs.
Efter Bar Kochba-upproret (132–135 e.Kr.) utvisade kejsar Hadrianus judarna från Judeen och utestängde dem från Jerusalem, vilket ledde till att den judiska befolkningen spriddes över hela Romarriket och ännu längre bort.
Upproret krossades och ledde till en avfolkning av Judéen genom massmord, slaveri och fördrivning av den judiska befolkningen.
Hundratusentals dödades, det andliga centrumet för det judiska livet flyttades till Galileen och till den växande diasporan, samtidigt som klyftan mellan judendom och tidig kristendom fördjupades.
Hundratusentals dödades
Den romerske historikern Cassius Dio menar att 580 000 judar dödades. Arkeologiska bevis tyder på att många platser i Judéen skadades, förstördes eller övergavs så att judisk bosättning i Judéen nästan helt utplånades. Slavmarknaden översvämmades av judiska fångar, som såldes till slaveri och spreds över imperiet, skriver Menahem Mor i sin bok om Bar Kobcha-upproret.
Romarna avfolkade byar och åkermark som ägdes av judar konfiskerades. I ett försök att utplåna minnet av Judéen och Israel döptes provinsen Judéen – vars namn hade en tydlig etnisk koppling till judarna – officiellt om till Syria Palaestina som förknippades med de (då utdöda) filistéerna, Israels historiska fiender. Efter upproret försvann det hebreiska språket till stor del från dagligt bruk.
Även om den judiska närvaron i regionen minskade avsevärt kvarstod en mindre men kontinuerlig judisk befolkning. Under de följande århundradena blev Galileen ett viktigt centrum för judiskt ledarskap och judisk kultur. I förskingringen hölls drömmen om Sion, att få återvända till det utlovade landet vid liv i århundraden.
Den tidiga kyrkan smittades av Romarrikets antisemitism vilket blev grogrunden för ersättningsteologin som i sin tur öppnade upp för Europas judeförföljelser. Under andra hälften av 1800-talet växte sionismen fram bland judar i Europa med målet att skapa en självständig judisk stat för att skydda det judiska folket från förföljelse.
Påståenden om möjliga etniska kopplingar mellan flera äldre judiska diasporasamhällen i Asien, Afrika och Mellanöstern har förekommit, som Lemba-folket i södra Afrika, Bene Israel, Bene Ephraim och Bnei Menashe i Indien, kurdiska judar, pashtuner i Afghanistan, assyriska judar och Beta Israel i Etiopien.
