I 491 dagar levde Eli Sharabi som gisslan, mestadels i mörker i Gazas tunnelsystem. Utsvulten, misshandlad och kedjad klamrade han sig fast vid en enda tanke: att hans fru och döttrar väntade på honom hemma. När friheten till slut kom upptäckte han att allt han kämpat för redan hade tagits ifrån honom.
I boken ”Gisslan” beskriver Eli Sharabi sin kamp mot hopplösheten.
Den 7 oktober 2023 förändrades allt.
I gryningen bröt sig Hamas-terrorister in i kibbutzen Be’eri. På några timmar förvandlades en plats präglad av vardag, familjeliv och trygghet till en scen av eld, kaos och död. För Eli Sharabi krossades hela den värld han hade byggt upp tillsammans med sin fru Lianne och deras tonårsdöttrar Noiya och Yahel.
Själv släpades han bort som gisslan. Det som följde var 491 dagar av mörker.
Djupt nere i Gazas tunnelsystem kämpade Eli Sharabi för att överleva. Dag efter dag levde han på svältkost. Han misshandlades, förnedrades och hölls kedjad. Luften var kvävande, hygienen obefintlig och framtiden ett svart hål. Ändå höll han fast vid en enda tanke: att han en dag skulle få återse sin familj.
Han visste inte att de redan var döda.
I boken *Gisslan* skildrar Sharabi den brutala verkligheten bakom rubrikerna. Det är berättelsen om en man som pressades till den yttersta gränsen för mänsklig uthållighet – och som ändå vägrade ge upp. Om hungern som aldrig släppte taget. Om nätterna då varje ljud kunde betyda misshandel. Om fångvaktare som åt sig mätta framför utsvultna gisslan.
Men det är också en berättelse om något annat: om motståndskraft.
Om vänskap som föds i mörkret. Om den märkliga förmågan att hitta mening när allt verkar förlorat. Och om ett beslut som Eli fattade om och om igen: att välja livet.
Sharabi, som har jemenitiska och marockanska rötter, använde sin flytande arabiska för att navigera i den livsfarliga tillvaron. Men hans starkaste vapen blev något helt annat. Varje kväll samlade han sina medfångar och tvingade dem att nämna en enda positiv sak som hade hänt under dagen. Kanske hade någon fått en kopp sött te. Kanske hade en särskilt brutal vakt hållit sig borta. Det låter obetydligt
Men i tunnlarnas mörker blev dessa små ögonblick livlinor.
”Jag måste vara stark för dem”, har han senare sagt. ”Jag hade inte förmånen att bryta ihop.”
De första 52 dagarna hölls han inspärrad i ett hus i Gaza. Därefter fördes han ner under jorden. Där väntade månader av hunger, sjukdom, kedjor runt benen och en tillvaro där tiden tycktes upphöra att existera. Samtidigt klamrade han sig fast vid tron att Lianne, Noiya och Yahel fortfarande levde.
När han ibland fick se bilder av demonstrationer som krävde gisslans frigivning växte hoppet. Någon kämpade för honom. Någon väntade på honom. Den 8 februari 2025 kom friheten.
Tillsammans med Ohad Ben Ami och Or Levy fördes han upp ur tunnlarna och överlämnades till Röda Korset. Under Hamas iscensatta frigivningsceremoni fick han veta att hans bror Yossi hade dödats.
Det var bara början.
Först när han återvände till Israel och mötte sin bror Sharon och sin mamma Hannah fick han höra sanningen. Hans fru. Hans döttrar. Alla tre hade mördats den 7 oktober.
Den familj han hade överlevt för att återvända till fanns inte längre.
Efter 491 dagar i fångenskap vägde Eli endast 44 kilo. Han hade förlorat mer än 30 kilo av sin kroppsvikt. Men inte sin vilja att leva.
Efter frigivningen blev han en av de starkaste rösterna för de kvarvarande gisslan. Han har talat inför FN:s säkerhetsråd, besökt Vita huset och mött världsledare. Samtidigt har han gång på gång återvänt till det budskap som hjälpte honom överleva tunnlarna: Tacksamhet.
I maj 2025 publicerade Eli Sharabi boken ”Gisslan”, som blev den snabbast säljande boken i Israels historia. När den gavs ut på engelska nådde den snabbt bästsäljarlistorna i både USA och Storbritannien. När den svenska utgåvan gavs ut nu i maj besökte han även Sverige för att berätta sin historia.
”Gisslan” är en historia om ofattbar förlust. Men också om människans förmåga att resa sig ur mörkret när allt hopp tycks vara ute.
Innan Hamas terrorattacker var många i kibbutz Be’eri aktiva i fredsprocessen, berättar han för TT.
– Det var det bästa stället att fostra sina barn på, de hade en underbar barndom. Jag minns det bara med ett leende, säger Sharabi.
– Det ironiska är att det var de människor som försökte mest som drabbades hårdast av 7 oktober.
