Jerusalem hade i slutet av 1800-talet endast omkring 20 000 invånare och var en betydelselös och övergiven stad i det ottomanska imperiets utkanter. Jerusalem hade vid denna tid aldrig varit en huvudstad i något annat land än Israel. Staden intogs år 1917 av det brittiska imperiets general Allenby.

Befolkningen ökade när den judiska invandringen tog fart efter sekelskiftet och i november 1947 föreslog FN:s delningsplan för det Brittiska palestina-mandatet att Jerusalem skulle vara en internationell zon i 10 år, och att stadens invånare därefter skulle avgöra stadens framtid i en folkomröstning. Den arabiska parten godkände inte delningsplanen utan angrep Israel i maj 1948 för att utplåna den nybildade staten, ett krig som Israel istället vann.

Östra Jerusalem ockuperades åren 1948–1967 av Jordanien, innan Israel fick kontroll över hela staden. År 1980 antog Knesset ”Jerusalem-lagen” som deklarerade att ett enat Jerusalem är Israels huvudstad. FN antog en resolution som motsatte sig lagen och Holland – ett av få länder som hade sin ambassad i Jerusalem – flyttade efter påtryckningar från arabvärlden sin ambassad till Tel Aviv. Kristna från bland annat Holland bildade i denna veva ”Internationella Kristna ambassaden” som en solidaritetshandling med Israels beslut att välja Jerusalem som sin huvudstad.

Sedan Jordanien förlorade kontrollen över både Östra Jerusalem och den västra sidan av Jordan år 1967 och därefter via ett krig tvingade palestinska rörelsen PLO ut ur landet, växte de nationalistiska kraven på en palestinsk stat med Östra Jerusalem som huvudstad.

Islamiska Konferensen med över 50 medlemsländer beslutade i mars 2016 att ”den centrala frågan” för alla världens muslimer är palestiniernas anspråk på Jerusalem. Vatikanen, EU, FN och Ryssland har utifrån politiska, religiösa och ekonomiska utgångspunkter positionerat sig bakom detta krav när det gäller stadens slutgiltiga status. Ingen annan stad i världen möter samma intresse från världssamfundet.