När Eli Sharabi kämpade för sitt liv i Hamas tunnlar bar han på ett arv av överlevnad. Sharabi har jemenitiska och marockanska rötter och som för miljontals andra israeler är minnena av förföljelse inte avlägsna historiska kapitel utan berättelser som levt vidare runt köksbord, i familjealbum och i tystnaden efter anhöriga som inte överlevde.
I Eli Sharabis familj sträcker sig minnet tillbaka till Jemen, där ett av världens äldsta judiska samhällen levde i närmare två tusen år. Men under 1900-talet blev tillvaron allt farligare. Diskriminering, våld och religiös förföljelse var en del av vardagen. När FN antog delningsplanen för Palestina 1947 exploderade hatet.
I hamnstaden Aden drog pöbelhopar genom gatorna. Judiska hem stacks i brand. Butiker plundrades. Synagogor förstördes. Människor jagades och dödades. Minst 80 judar mördades och hundratals skadades.
För många återstod bara flykten.
Familjer lämnade allt de ägde och vandrade hundratals kilometer genom ökenlandskap mot tillfälliga läger i Aden. Därefter genomfördes en av de mest dramatiska räddningsoperationerna i modern judisk historia. Mellan 1949 och 1950 flögs nästan hela den judiska befolkningen i Jemen – omkring 50 000 människor – till Israel.
De som blev kvar levde vidare under ständiga hot. Generationer senare skulle den Iranstödda Huthirörelsen fullborda det som förföljelserna hade påbörjat. År 2021 tvingades de sista återstående judiska familjerna lämna landet. Ett nästan två tusen år gammalt judiskt samhälle hade i praktiken utplånats.
Hans föräldrar bär också på en annan flykthistoria. När judarna drevs ut ur Spanien och Portugal under inkvisitionen fann många en fristad i Marocko. Där blomstrade judiska samhällen i århundraden. Vid tiden för Israels självständighet 1948 levde över en kvarts miljon judar i landet.
Men även där förändrades allt.
När kriget mot den nybildade staten Israel bröt ut spreds våldet. Pogromer skakade städer som Oujda och Jerada. Judiska familjer började förstå att deras framtid inte längre fanns där deras förfäder hade levt i generationer. Under de följande årtiondena lämnade nästan hela den marockanska judenheten landet.
Sharabis familjehistoria är långt ifrån unik. Tvärtom speglar den Israels befolkning som helhet.
Mellan 1948 och början av 1970-talet flydde omkring 850 000 judar från arabländer och Iran. De flesta sökte skydd i Israel. I dag har flera miljoner israeliska judar en förälder, far- eller morförälder eller annan nära släkting som tvingades lämna sitt hem i Mellanöstern eller Nordafrika.
Men historien om flykt och förföljelse börjar inte där. För många israeliska familjer leder släktträdet vidare till Europas blodiga 1800- och 1900-tal.
Under årtiondena före första världskriget svepte vågor av antijudiska pogromer genom det ryska imperiet. Judiska byar och stadsdelar attackerades. Hem plundrades. Kvinnor våldtogs. Familjer mördades. Miljontals människor flydde undan våldet och fattigdomen.
Många tog sig till det område som senare skulle bli staten Israel. Andra sökte skydd längre västerut i Europa.
Där skulle nästa katastrof vänta.
För många familjer blev flykten från pogromerna bara ett andrum innan Förintelsen svepte fram över kontinenten. Släktingar som hade undkommit tsarens Ryssland hamnade några årtionden senare i nazisternas getton, arbetsläger och dödsläger.
Därför är Förintelsen fortfarande närvarande i otaliga israeliska familjer.
Hundratusentals överlevande byggde nya liv i Israel efter andra världskriget. De fick barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Samtidigt bär miljontals israeler minnet av anhöriga som aldrig återvände från Auschwitz, Treblinka, Sobibór och de andra dödslägren.
I dagens Israel är det därför svårt att skilja nationens historia från familjernas historia.
För miljontals människor är minnet av Förintelsen, de ryska pogromerna och flykten från arabvärlden inte abstrakta historiska händelser. De har namn, ansikten och familjeband.
En morfar som överlevde Auschwitz. En farmor som flydde från Jemen. En farfar som undkom pogromerna i Ukraina. En mormor som lämnade Marocko med bara en resväska.
Många israeliska familjer bär flera av dessa berättelser samtidigt.
Och när Eli Sharabi satt kedjad i mörkret under Gaza var han därför inte bara en ensam gisslan som kämpade för sitt liv. Han var också arvtagare till generationer av människor som ställts inför samma fråga om och om igen: Hur överlever man när allt omkring en försöker krossa en?
