Tempelplatsens historia

Kung David gjorde Jerusalem till Israels huvudstad för omkring 3000 år sedan och regerade därefter i 33 år från staden. Hans son, kung Salomo, byggde sedan templet som stod i centrum för Israels gudstjänstliv i omkring 500 år.

Under andra hälften av 1800-talet hade Jerusalem endast omkring 20 000 invånare och var en betydelselös och övergiven stad i det muslimska Osmanska imperiet. Foto: Rawpixel

Babylonierna förstörde sedan Salomos tempel år 586 f. Kr men efter 70 år i exil byggdes det andra templet upp under ledning av Serubbabel, Esra och Nehemja. Det andra templet höll så när på att förstöras redan av Alexander den store år 331 f. Kr. men stod fortfarande år 169 f.Kr. då den grekiske härskaren Antiochos IV plundrade templet och uppförde ett Zeusaltare på altarets plats. Mackabeerupproret ledde till att templet kunde återinvigas år 164 f. Kr, vilket judar har firat i över 2000 år i samband med tempelinvigningsfesten Chanukka.

Templet byggdes sedan ut av kung Herodes strax före vår tideräknings början för att sedan förstöras helt av Romarriket år 70 e. Kr. Den romerske kejsaren Hadrianus lät sedan uppföra en helgedom till Jupiters ära på tempelplatsen efter att ha krossat det judiska upproret som leddes av Simon bar Kokhba år 135 e.Kr.

Hadrianus förbjöd judar att bo i Jerusalem och för att förnedra judarna bytte han namn på de judiska områdena till ”Syria Palaestina” med hänvisning till Israels historiska fiender filistéerna.

Sedan dess har bysantiner, araber, korsriddare, mamluker, ottomaner och britter ockuperat Jerusalem. Under långa perioder var det förbjudet för judar att besöka Jerusalem med omnejder men under alla århundraden som olika imperier dominerade området var Jerusalem en oansenlig stad som aldrig blev en huvudstad i något annat land än Israel.

Nästa år i Jerusalem

Trots inreseförbud, deportationer och massakrer från de olika imperier som dominerade området, fanns det hela tiden en judisk närvaro i regionen. Hos många av de judar som levde i förskingringen hölls dessutom drömmen om att återvända till Israel vid liv genom århundraden. Flera gånger per år bad judar i förskingringen den klassiska bönen: ”Nästa år i Jerusalem.”

Staden Jerusalem nämns hundratals gånger i Bibeln, men inte en enda gång i Koranen. Den vers som traditionellt kopplar Islam till staden är Sura 17:1 där det beskrivs hur Muḥammad förs från ”den heliga moskén” till ”al aqsa-moskén” (den avlägsna moskén). Eftersom detta skrevs flera decennier innan det fanns en moské på tempelplatsen (islam kom inte till Jerusalem förrän flera år efter Muhammeds död år 632 e.Kr.) kan det inte röra sig om moskén i Jerusalem.

Efter Muhammeds död intogs Jerusalem och Omar uppförde en trämoské vid tempelplatsen. Den muslimska Klippdomen, som uppfördes på Tempelberget mellan åren 687 och 691(i nuvarande form från 1500-talet), anses idag stå i princip på den plats där Jerusalems tempel en gång stod. Dessutom finns Al-Aqsa-moskén intill denna, nuvarande byggnad från år 1035.

Judar blockerades

Under andra hälften av 1800-talet hade Jerusalem endast omkring 20 000 invånare och var en betydelselös och övergiven stad i det muslimska Osmanska imperiet.

När Jordanien ockuperade östra Jerusalem och tempelberget mellan åren 1948 och 1967 blockerades judar från Gamla stan och nekades tillträde till Västra muren. De judiska kvarteren förstördes medan 58 synagogor revs eller vanhelgades.
Efter sexdagarskrigets slut år 1967 fick Israel för första gången på tvåtusen år återigen kontroll över den plats där Salomos tempel byggdes för ca 3 000 år sedan – 1500 år innan Muhammed ens var född.

Den 30 juli 1980 godkände Knesset officiellt Jerusalemlagen, som beskriver Jerusalem som den fullständiga och förenade huvudstaden.