Begreppet Palestina i betydelsen av en modern statsbildning har endast existerat i 60 år. Själva motivet för bildandet av den palestinska självständighetskampen var att ”befria” det landområde som utgjorde staten Israel – det vill säga utplåna staten Israel.
Den romerska fördrivningen av judar från Judeen som skedde via två stora romersk-judiska krig för knappt två tusen år sedan ledde till folkmord, masslaveri och en stor judisk diaspora i främst Europa och arabvärlden.
Den romerske kejsaren Hadrianus bytte namn på Judéen till Syria Palaestina, ändrade Jerusalems namn till Aelia Capitolina och reste ett tempel för den grekiske guden Jupiter på Tempelberget – för att smäda judarna och undertrycka judisk nationell identitet efter 1000 år av judisk överhöghet i landet. Hamnstaden Caesarea Maritima blev centralort istället för Jerusalem, som aldrig var en huvudstad i den romerska provinsen.
Även när ockupationsmakter som bysantier, araber, korsriddare, mamluker, ottomaner och britter senare kontrollerade området var Jerusalem aldrig huvudstad utan i stor utsträckning en betydelselös och övergiven stad samtidigt som det aldrig fanns ett ”Palestina” som ett eget land.
Efter att arabvärlden förkastat FN:s delningsplan från år 1947 och anfallit den nybildade judiska staten intog Egypten 1948 Gazaremsan medan Jordanien ockuperade Judéen och Samarien. År 1959 införlivades Gazaremsan formellt i Förenade Arabrepubliken (FAR), en panarabisk union mellan Egypten och Syrien, och Egypten upplöste denpalestinska regeringen och ställde området under egyptisk militäradministration.
År 1950 annekterade Jordanien Judéen och Samarien, som fick namnet Västbanken, vilket anspelar på Jordanflodens västra strand. Jordanien avstod från sitt anspråk först 1988.
Den nationella palestinska identiteten skapades först på 1960-talet när Moskva övergav Israel till förmån för arabvärlden. När Palestinas befrielseorganisation (PLO) skrev sina stadgar i maj 1964 gjordes inga territoriella anspråk på Västbanken eller Gaza – som ockuperades av Jordanien och Egypten – utan i första hand på hela det israeliska markområdet.
PLO bildades med stöd av Egypten och Sovjetunionen med målet att ”befria” det landområde som utgjorde staten Israel. Först år 1968 i kölvattnet av sexdagarskriget lyftes den arabiska befolkningens oberoende nationella identitet fram genom uppmaning till ”befrielse av vårt hemland” via väpnad kamp.
Stadgarna beskriver staten Israel som ”helt olaglig” och betraktar det brittiska palestinamandatets ursprungliga gränser som det palestinska folkets odelbara hemland. Det brittiska palestinamandatet var inte något land, utan ett mandat för överseende av landområdena och Jerusalem var aldrig en huvudstad i detta mandat.
I mandatet levde judar, araber och folk från många olika länder, och alla levde under samma villkor under det brittiska palestinamandatet.
I Kairo i juni 1974 antog PLO ett program som krävde en nationell myndighet ”över varje del av palestinskt territorium som befriats”. Den väpnade kampen uteslöt inte diplomatiska kompromisser med målet att ”fullborda befrielsen av hela det palestinska territoriet”.
I april 1996 beslutade PLO att ändra stadgarna som ett resultat av Oslo-avtalen men så sent som år 2009 bekräftade PLO-tjänstemän att stadgan var oförändrad.
I Radio Monte Carlo en dryg vecka efter Osloöverenskommelsen, påstod Arafat att Oslo-överenskommelsen var en del av PLO:s plan från 1974 som hade Israels förintelse som mål.
Den israeliska dagstidningen Ynet news beskrev i november 2016 hur hemliga KGB-dokument avslöjade Sovjets djupa engagemang i de palestinska terrordåd som riktades mot Israel och mot väst från slutet av 1960-talet.
Den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB förde via de palestinska terrororganisationerna ett slags ”skuggkrig” mot Israel.
KGB värvade tidigt Yasser Arafat och hans Fatah-fraktion. Samtidigt placerade KGB en agent hos en av Arafats nära rådgivare. KGB:s rekrytering av Mahmoud Abbas, den palestinska myndighetens president, inleddes runt 1979, när Abbas anlände till Moskva för att studera vid Lumumba Peoples Friendship University.
Abbas antogs vid Institute of Oriental Studies i Moskva för att studera inför en doktorsexamen och när Abbas återvände till Libanon spred han sovjetisk propaganda som utarbetats av KGB och Stasi.
”Yasser Arafat är fortfarande samma blodiga terrorist som jag kände så väl under mina år i toppen av Rumäniens underrättelsetjänst”, skrev före detta Securitate-chefen Mihai Pacepa i Wall Street Journal den 12 januari 2002.
Mihai Pacepa, den högst rangordnade underrättelseofficeren som någonsin hoppat av från det forna sovjetblocket, blev direkt involverad med Arafat i slutet av 1960-talet, under den tid då Arafat finansierades och manipulerades av KGB.
”Under sexdagarskriget 1967 förödmjukade Israel två av Sovjets arabiska klientstater, Egypten och Syrien. Ett par månader senare landsteg chefen för den sovjetiska utrikesunderrättelsetjänsten, general Alexander Sacharovskij, i Bukarest. Enligt honom hade Kreml gett KGB i uppdrag att `reparera prestigen´ för `våra arabiska vänner´ genom att hjälpa dem att organisera terroristoperationer som skulle förödmjuka Israel. KGB:s främsta tillgång i detta gemensamma företag var en `hängiven marxist-leninist´ – Yasser Arafat” skrev Mihai Pacepa i Wall Street Journal och fortsatte:
”General Sacharovskij bad oss i den rumänska underrättelsetjänsten att hjälpa KGB att i hemlighet föra Arafat och några av hans fedayeen-kämpar till Sovjetunionen via Rumänien, för att de skulle indoktrineras och tränas. Samma år manövrerade Sovjetunionen för att få Arafat utnämnd till ordförande för Palestinska befrielseorganisationen, med hjälp av Egyptens härskare, Gamal Abdel Nasser.”
