Det går inte att förstå judehatet utan att förstå den drivkraft som ersättningsteologin inneburit för judeförföljelser genom historien. Tanken att kyrkan har ersatt det judiska folket som Guds förbundsfolk slog rot tidigt i Romarriket trots Paulus varning till församlingen i Rom i Romarbrevet 9-11.
”Om roten är helig, är grenarna heliga… om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.” (Rom 11:16, 18).
De judisk-romerska krigen för knappt 2000 år sedan förstärkte en utveckling där kristna tidigt började distansera sig från sitt judiska ursprung för att slippa bli associerade med den romersk-judiska konflikten.
De första Jesustroende lärjungarna var inledningsvis en helt och hållet inomjudisk företeelse. Vid Jerusalems förstöring under det första judisk-romerska kriget fördrevs judarna från området och omkring 1,1 miljoner judar dödades enligt historikern Josefus. När det judiska Bar Kokhba-upproret några decennier senare slogs ner dödades enligt historikern Cassius Dio ytterligare omkring 580 000 judar.
Antijudiska argument som formulerades i kyrkans tidiga år om att kyrkan hade tagit över det judiska folket roll blommade sedan ut i sin fasansfulla fullhet när judarna blev en minoritet i ett kristet samhälle. De teologiska resonemang som skapades utifrån kyrkans allians med makten skulle sedan motivera förföljelse av judar i samband med inkvisitionen, korstågen, pogromerna i Östeuropa och under Förintelsen.
Variationen på denna ersättningsteologi är stor. Den berömde tyske teologen Rudolf Bultmann tog utifrån en antijudisk bibeltolkning bort Jesu formulering i Joh. 4:22 från den tyska Bibeln: ”Frälsningen kommer från judarna”. Året var 1939 och Bultmanns agerande legitimerade den nazistiska Bibeln vilken gav eldunderstöd till Förintelsen i en situation där Hitler problematiserade den judiska närvaron i Europa.
Även i muslimvärlden, där en tilltagande islamism håller på att tvinga bort de historiska kyrkorna från sina ursprungsområden, har de kyrkoledare som har vågat stanna kvar i regionen – på grund av områdets fientlighet mot judar – tvingats utveckla en Israelkritik som överlevnadsstrategi.
Den kristna befolkningen i Syrien och Irak har minskat med över 80 procent på grund av krig, förföljelse och emigration på drygt 20 år. Iraks kristna befolkning minskade från över omkring 1,5 miljoner år 2003 till ungefär 150 000–300 000, medan antalet kristna i grannlandet Syrien har minskat från 2 miljoner år 2011 till knappt 500 000.
Kairosdokumentet från 2009, som är skrivet av företrädare för de historiska kyrkorna i Gaza och Västbanken, andas just denna inställning.
I sina böcker ”Helig rot” och ”Guds Israel?” begår Peter Halldorf det misstag som Paulus varnar församlingen i Rom för. I dessa böcker upphöjs fornkyrkans kyrkofäder till ”helig rot” medan Israels utkorelse ifrågasätts med ett frågetecken efter boktiteln ”Guds Israel?”.
Halldorf menar att liksom det profetiska strålkastarljuset riktades av profeten Jeremia mot dåtidens korrumperade ledarskap i Israel, borde det också kunna riktas mot dagens politiska ledare i landet.
Frågan är snarare vad profeten Jeremia – och Paulus – hade haft för budskap i dag till teologer och kyrkoledare i Sverige som kritiserar Mellanösterns enda demokrati där en judisk befolkning bor som inte har glömt snart tvåtusen år av kyrklig ersättningsteologi, förhävelse och antisemitism.
Peter Halldorf ger själv en bra vägledning till klarsyn i förordet till boken ”Helig rot”: ”Rötter är den viktigaste förutsättningen för den grannlaga uppgiften att skilja mellan andarna”.
