Raoul Wallenberg på Kristerssons och Trumps skrivbord?

I ett öppet brev till statsminister Ulf Kristersson krävde nyligen Raoul Wallenbergs brorsdöttrar att Sverige öppnar sina arkiv om Raoul Wallenberg och svarar på frågan varför UD medvetet övergav sin diplomat. Samtidigt ställs nu krav på USA att de ska öppna sina arkiv och verka för ett klarläggande kring vad som hände deras hedersmedborgare.

Kan USA hjälpa till att skapa klarhet kring Raoul Wallenberg? På bilden ser den svenske diplomatens syskon Nina Lagergren och Guy von Dardel på när president Ronald Reagan i oktober 1981 undertecknar en lag som gör Raoul Wallenberg till amerikansk hedersmedborgare. Foto: Reagan Presidential Library

Brorsdöttrarna Marie Dupuy och Louise von Dardel menar i sitt brev att utrikesdepartementet (UD) genom åren har signalerat att de främst varit intresserade av att bli av med `problemet´ och få bort Raoul Wallenberg-fallet från den svensk-ryska agendan.
De konstaterar att UD:s upprepade påståenden att endast 230 sidor fortfarande är sekretessbelagda döljer det faktum att UD:s Raoul Wallenberg-akt långt ifrån är komplett vilket förstärker missuppfattningar om hur dokumentationen av ärendet är organiserad:
”Endast en begränsad del lagras nämligen i den officiella ärendeakten hos UD. Tusentals dokument finns i olika samlingar i UD-arkivet och i andra svenska arkiv”, fortsätter brorsdöttrarna och menar att varken forskare, Raoul Wallenbergs familj eller allmänheten därmed får en klar uppfattning om vilka dokument som finns i vilket arkiv, exakt hur många poster det rör sig om och vilka dokument som är otillgängliga.
”Högst relevanta dokument om Raoul Wallenberg har dessutom aldrig registrerats eller arkiverats överhuvudtaget”, fortsätter de och nämner svensk-ryska diskussioner på toppnivå från november 2009 om den sensationella uppgiften att Raoul Wallenberg var identisk med en numrerad fånge (fånge nr 7) som förhördes sex dagar EFTER Wallenbergs officiella dödsdatum (17 juli 1947).
Dokumenten om dessa samtal registrerades aldrig i UD:s arkiv och en separat PM med den viktigaste informationen som framkommit i Wallenbergfallet sedan 1945 hemligstämplades omedelbart. Det rörde sig om ett chifferfax från svenska ambassaden i Moskva till UD i Stockholm, daterat 19 oktober 2011, där en hög FSB-officer, överste Vladimir K. Vinogradov, informerade svenska tjänstemän om att det var ”säkert och totjno” – ett faktum – att Raoul Wallenberg förhördes den 23 juli 1947.

”Varför drev inte svenska företrädare mer energiskt på för att få mer information om dessa sensationella uppgifter år 2009?” frågar sig Marie Dupuy och Louise von Dardel och slår fast att den svenska regeringen istället prioriterade godkännandet av den ryska gasledningen Nord Stream I i Östersjön.
”Vid två möten 2009-2010 med Rysslands president Vladimir Medvedev, och Vladmir Putin som då var premiärminister, brydde sig varken utrikesminister Carl Bildt eller statsminister Fredrik Reinfeldt om att ta upp denna avgörande information om Wallenberg som framkommit precis några månader tidigare”, skriver de.
Svenska regeringens fokus inför 100-årsminnet av Raoul Wallenbergs födelse år 2012, som formellt leddes av Carl Bildt personligen, lyfte därefter nästan uteslutande fram hans arv som en hjälte från Förintelsen. Frågan om hans öde nämndes knappt, trots en verklig chans att pressa de ryska myndigheterna på ytterligare information när världens uppmärksamhet riktades mot fallet.
”De snabbt växande ekonomiska banden mellan Sverige och Ryssland fick återigen företräde”, konstaterar brorsdöttrarna som beskriver hur svensk-ryska handelsrelationer gick före Raoul Wallenberg även när han år 1946 medvetet övergavs och lämnades åt sitt öde.
”Detta skedde trots att den dåvarande sovjetiske ledaren Josef Stalin signalerade en önskan om att normalisera relationerna med Sverige och svenska tjänstemän hade relativt tydliga indikationer på att Wallenberg levde och var fängslad i Sovjetunionen” skriver Marie Dupuy och Louise von Dardel.

”År 1946 prioriterade Sverige ett stort svenskt-ryskt kredit- och handelsavtal och gjorde minst tre formella förfrågningar om att Sovjet skulle förklara Raoul Wallenberg död. Även när handelsavtalet hade slutförts med framgång i slutet av 1946 brydde sig svenska tjänstemän inte om att ta upp frågan om Wallenbergs öde med sovjetiska tjänstemän. Åttio år senare är motiven bakom detta beslut fortfarande svårbegripliga”, fortsätter de.
Redan i mars 1947 var deras farmor, Wallenbergs mor Maj von Dardel, så upprörd över UD:s passivitet att hon gick in på UD:s kontor och krävde att få veta varför svenska tjänstemän antog att hennes son inte längre levde, i avsaknad av tydliga bevis. Hon beskrev den officiella handläggningen av hennes sons ärende som ”kallblodig”.
Brorsdöttrarna pekar även på att samtliga svenska utredningar om Raoul Wallenberg har kontrollerats hårt, där viktig information har framställts felaktigt eller utelämnats. Regeringen har misslyckats med att ge tillgång till nyckeldokumentation till forskare och Wallenbergs familj, menar de och tillägger:
”Dessutom förblir nästan all information om toppdiplomaterna Sverker Åström och Rolf Sohlman, ambassadör i Moskva (1947–63), hemlig i svenska arkiv. Inte ens delvis censurerade dokument kan släppas. Båda spelade en central roll i den officiella handläggningen fallet Wallenberg i decennier och misstänktes för att gå Sovjetunionens ärenden” skriver de.

Den amerikanske juristen Jason Ian Poiblete, expert på nationell säkerhetslagstiftning och internationell rätt, påminde i slutet av april om löftet när president Ronald Reagan utnämnde den svenske medborgaren Raoul Wallenberg till amerikansk hedersmedborgare den 10 maj 1981. Kongresslagen som undertecknades krävde att presidenten skulle ”vidta alla möjliga åtgärder för att utröna från Sovjetunionen var Raoul Wallenberg befann sig och för att säkra hans återkomst till frihet.”
Vid undertecknandet sade president Reagan om Raoul Wallenberg: ”Genom att göra honom till amerikansk medborgare tror jag att det är vi som hedras… Oavsett var han är brinner hans mänsklighet som en fackla.”
”För att hedra löftet från Reagan 1981 bör president Trump avhemliga återstående amerikanska arkiv om Raoul Wallenberg” skrev Jason Ian Poiblete på sin blogg och motiverade varför amerikanska beslutsfattare ska bry sig om Wallenberg idag?
”För att vänskap, tacksamhet och moralisk klarhet spelar roll… Wallenberg-fallet (är) en påminnelse om hur vi bör främja grundläggande individuella rättigheter – genom handling och principer, inte byråkrati och varumärkesbyggande… Wallenberg agerade med stor personlig risk eftersom han trodde på människans värdighet och löftet om frihet – just de ideal som Amerika förkunnar att försvara. För det gjorde Amerika honom till hedersmedborgare. Vi är skyldiga honom mer än bara minnet. Vi är skyldiga honom och hans familj sanningen.
Nu när Sverige och USA är NATO-allierade och står närmare varandra än någonsin, är det dags att slutföra uppgiften. Om USA har några kvarvarande register om Wallenbergs öde, bör nästa administration avklassificera och släppa dem – och hedra löftet som kongressen och president Reagan gav 1981.
Att släppa dessa register skulle inte bara hedra minnet av Raoul Wallenberg. Det skulle bekräfta för världen att Amerika förblir en nation som är engagerad i sanning, lojalitet och tacksamhet – oavsett hur lång tid det tar. För Raoul Wallenberg, för alla de försvunna och för dem som fortfarande kämpar idag, måste vi hålla facklan brinnande.”