Helgdag firar återförenat Jerusalem

Jerusalemdagen är en israelisk nationell helgdag till minne av att Jerusalem i juni 1967 åter blev förenat då hela staden kom under judiskt styre första gången sedan förstörelsen av det andra templet år 70.

Premiärminister David Ben-Gurion (mitten) och president Chaim Herzog (till höger) besöker Västra muren i slutet av sexdagarskriget. Foto: GPO

Dagen firas årligen den 28 i månaden Iyar, som i år infaller måndagen den 26 maj. Datumet enligt gregorianska kalendern varierar år från år. Dagen firas av israelerna med offentliga ceremonier, flaggparader och samlingar i landets alla synagogor.
Den 7 juni 1967 (28 Iyar år 5727 enligt den judiska kalendern), under striderna om Jerusalem i sexdagarskriget, befriades östra Jerusalem från jordanskt styre och hamnade under israelisk suveränitet. Det var första gången hela staden kom under judiskt styre sedan förstörelsen av det andra templet år 70 e.Kr under Romarrikets ockupation.
Den 12 maj 1968 beslutade Israels regeringen att inrätta det hebreiska datumet för stadens befrielse som Jerusalemdagen. Den 23 mars 1998 antog Knesset Jerusalemdagenlagen, vilket förankrade denna resolution i en lag som fastställde detta datum som en nationell helgdag, vilket symboliserar det judiska folkets historiska koppling till Jerusalem.
År 2004 beslutade regeringen att en nationell minnesceremoni skulle hållas varje år på Jerusalemdagen för att erkänna de etiopiska judarnas långvariga önskan att ta sig till Jerusalem. Ungefär 4 000 medlemmar av den etiopiska befolkningsgruppen miste livet på sin väg till Israel.

I maj 1948 intog den arabiska legionen den östra delen av Jerusalem, ockuperade Gamla stan och dess heliga platser där Tempelberget blev en militärbas för det jordanska nationalgardet. Jordanien utestängde judar från Gamla stan och nekade dem tillträde till Västra muren och andra heliga platser. Det judiska kvarteret i Gamla stan förstördes och 58 synagogor förstördes eller vanhelgades. Tusentals gravstenar på den judiska kyrkogården på Olivberget förstördes och ersattes av en asfalterad väg, staket och latriner för jordanska soldater.
Muslimska invånare i Israel fick inte besöka sina heliga platser i östra Jerusalem och även kristna diskriminerades. År 1958 krävde jordansk lagstiftning att alla medlemmar i Heliga gravens brödraskap skulle anta jordanskt medborgarskap och Jerusalem delades av taggtråd, betongbarriärer och murar.
Redan i april 1950 annekterade Jordanien de områden som hade ockuperats 1948 och den 24 april 1950 antog Jordaniens parlament en resolution om annektering av Västbanken och Jerusalem där Jordaniens parlament gjorde anspråk på ”båda sidor om Jordan” och beslutade om en ”fullständig enhet mellan de två sidorna av Jordan och deras förening i en stat, som är det hashemitiska kungariket Jordanien”.

Enligt FN:s delningsplan för det brittiska mandatområdet Palestina från 1947 skulle Jerusalem vara en internationell stad under en period av tio år, varefter en folkomröstning skulle hållas av Jerusalems invånare för att avgöra vilket land som staden skulle ansluta sig till. Det judiska ledarskapet accepterade planen men araberna avvisade förslaget.
Den 7 juni 1967 sade försvarsminister Moshe Dayan det som ofta citeras under Jerusalemdagen:
”I morse befriade Israels försvarsmakt Jerusalem. Vi har enat Jerusalem, Israels delade huvudstad. Vi har återvänt till den heligaste av våra heliga platser, för att aldrig mer skiljas från den. Till våra arabiska grannar sträcker vi ut, även i denna timme – och med ytterligare betoning i denna timme – vår hand i fred. Och till våra kristna och muslimska medborgare lovar vi högtidligt full religionsfrihet och rättigheter. Vi kom inte till Jerusalem för andra folks heliga platsers skull, och inte för att störa anhängare av andra religioner, utan för att skydda dess helhet och för att leva där tillsammans med andra, i enighet.”