– Den här veckan har vi fått ännu ett bevis på något vi redan känt av länge inom församlingen: antisemitismen växer i Sverige, säger Richard Mühlrad, ordförande för Judiska församlingen i Stockholm.
En sorg för honom personligen är tystnaden. Han saknar de kristna rösterna när judar trakasseras eller när landet Israel attackeras.
Bilderna har blivit en del av vardagen.
Polisbilar som står parkerade utanför den judiska skolan. Uniformerade poliser som bevakar entréerna när föräldrar lämnar sina barn på morgonen och hämtar dem på eftermiddagen.
Ibland syns även automatvapen bland säkerhetsstyrkorna.
Bakom låsta dörrar, kameror och säkerhetssystem försöker församlingen skapa en känsla av normalitet. Men verkligheten gör sig ständigt påmind.
– I fredags stod poliserna utanför skolan med k-pistar. Barnen reagerar kanske inte så mycket längre. Vi är väldigt tacksamma för polisens närvaro, men samtidigt är det en märklig känsla att behöva skydd för att kunna leva ett judiskt liv i Sverige, säger han.
Vid större arrangemang skruvas säkerheten upp ytterligare. När tusentals människor samlades på Norrmalmstorg för att manifestera mot antisemitism övervakades området från marken, luften och ovanifrån.
– Det fanns både drönare och helikopter på plats, berättar Mühlrad.
Samtidigt tecknas en mörk bild i nya undersökningar.
En rapport från Forum för levande historia visar att antisemitiska attityder ökar. Judiska ungdomsförbundets egen kartläggning visar att många judiska studenter upplever universitet och högskolor som allt mer otrygga miljöer.
Siffrorna är alarmerande.
Nio av tio uppger att tryggheten på deras lärosäte har försämrats sedan den 7 oktober 2023. Varannan student har själv upplevt eller bevittnat en antisemitisk incident. Lika många har övervägt att undvika campus helt. Samtidigt säger nio av tio att deras universitet inte gör tillräckligt för att motverka antisemitism.
För många handlar det inte längre bara om enstaka händelser. Det handlar om en ständig känsla av utsatthet.
Ändå sker något annat parallellt. När oron växer fylls synagogorna.
– Gudstjänsterna betyder väldigt mycket. Våra kulturella arrangemang blir ofta fullbokade nästan direkt. Människor söker sig till gemenskapen. Vi håller ihop, säger Mühlrad.
Han beskriver hur många judar bär på ett historiskt arv som gör dagens utveckling särskilt smärtsam.
Hans egen far anlände ensam till Sverige 1939 genom en barntransport. Efter kriget fick han veta att hela familjen hade mördats i Förintelsen.
– Det är en erfarenhet som många svenska judar delar på olika sätt. Nu växer en ny generation upp, längre bort från Förintelsen i tid men samtidigt närmare ett judehat som många bara hört talas om genom sina mor- och farföräldrars berättelser.
Han stannar upp.
– Jag vågar påstå att det finns en stark oro bland våra församlingsmedlemmar i dag.
En annan sorg handlar om tystnaden. Richard Mühlrad säger att han även saknar de kristna röster som tidigare varit självklara allierade.
– Jag saknar mina kristna syskon. Det gör jag verkligen. Jag har arbetat med kristna människor under hela mitt liv och jag är förvånad över hur tyst det har blivit. Jag kan känna en sorg över att kristna inte riktigt förstår vad det är som pågår. Man fylls kanske av mediernas 60-sekunders rapporter, säger Richard Mühlrad som är noga med att betona att han just i denna fråga uttalar sig som privatperson.
– Det är kanske så att våra kristna vänner har köpt den beskrivning som medierna ger. De är ganska tysta i sin solidaritet med oss. Jag tänker många gånger på dem som säger att de älskar mitt folk och att de ser sig själva som grenarna till den judiska roten. Och sen hör vi ingenting när vi attackeras eller när landet Israel attackeras.
Richard Mühlrad beskriver hur många svenska judar känner obehag när demonstrationståg med flaggor från Iran, och terrorgrupperna Hamas och Hizbollah, fylls av slagord som ”krossa sionismen” och ”inga sionister på våra gator”.
– Många upplever att det blivit svårare att öppet visa att man är jude. Man ser färre davidsstjärnor och färre som bär kippa offentligt. Inte för att alla människor är fientliga – tvärtom möter jag ofta värme och omtanke – men det finns en oro som tidigare inte fanns där.
Den oron märks även hemma.
– Min dotter vill inte att jag ska gå med kippa. Hon är orolig för mig. Och för sina barn.
Det är kanske den tydligaste bilden av förändringen: när symboler som tidigare burits med stolthet nu väcker frågor om säkerhet.
Och när polisbevakade skolor blivit en självklar del av vardagen.
