Dagens iranska regim förnekar Israels rätt att existera, har inga diplomatiska relationer med Israel och erkänner inte dess statsskick eller gränser. Så har det inte alltid varit. Under shahen Mohammad Reza Pahlavis styre (1941–1979) hade Iran och Israel nära, strategiska och i stort sett hemliga allierade förbindelser.
Trots att officiellt erkännande saknades, samarbetade Iran och Israel kring säkerhet, militär, olja och underrättelsetjänst fram till 1979. Denna allians, som byggde på gemensamma intressen och västorientering, avbröts tvärt av den islamiska revolutionen 1979. Iran, som hade erkänt Israel formellt redan på 1950-talet, bröt allt formellt erkännande efter revolutionen.
Judar har funnits i Iran sedan Bibelns tid där en stor grupp fördes till Persien efter att Babylonien erövrade Judeen och förstörde det första templet 586 f.Kr. Många stannade kvar även när andra judar i exil valde att återvända efter att den persiske kungen Cyrus den store tillät återbyggnad av templet 538 f.Kr.
Genom århundraden har det därför funnits judiska samhällen i landet, och dessa persiska judar har en kontinuerlig närvaro som sträcker sig över mer än 2 500 år. Efter den islamiska erövringen på 600-talet blev judar så kallade dhimmis – icke-muslimska skyddade minoriteter med vissa rättigheter men också restriktioner och särskilda skatter.
Shiitisk islam blev statsreligion
Från 1500-talet infördes shiitisk islam som statsreligion, vilket ofta ledde till social diskriminering och ibland våld mot judar och andra minoriteter. Under åren 1925–1979 försvann de flesta officiella diskriminerande lagarna mot judar; de fick civil rättighet, kunde gå i skola, tjänstgöra i armén och driva företag.
Judar flyttade från traditionella kvarter (mahalla) till andra stadsdelar, gick i universitet och blev framträdande i handel, medier, utbildning och medicin. På 1940-talet bodde omkring 100 000 judar i Iran, främst i städer som Teheran, Shiraz, Isfahan och Hamadan.
Efter den islamiska republikens grundande valde många judar att emigrera till bland annat USA, Israel och Europa vilket ledde till att antalet judar minskade kraftigt i storlek. I dag finns uppskattningsvis omkring 20–25 000 judar kvar, där majoriteten bor i Teheran och Shiraz.
Den judiska närvaron i Iran är en av de längsta i diasporan, med egna traditioner, språkformer och kulturarv.
Daniel, Ester och Nehemja
Kända bibliska personer som levde i exil i Perserriket är Daniel, Ester och Nehemja. Daniel var en av de israeliter som fördes i fångenskap till Babylon år 605 f Kr. Han tolkar kung Nebukadnessars drömmar, förutsäger Babylons fall och får även favör hos den persiske kungen Kyros när han år 539 f.Kr. intar Babylon.
Ester var en judisk kvinna som enligt Bibeln blev drottning i staden Susa i Persien genom att gifta sig med kung Xerxes I (Ahasverus, 486–465 f.Kr.). Hon riskerade sitt liv för att rädda sitt folk från en utrotningsplan ledd av Haman, en händelse som ligger till grund för den judiska högtiden purim.
Nehemja återvände från Persien till Jerusalem år 445 f.Kr. med tillstånd från kung Artaxerxes att återuppbygga stadsmurarna och fungera som ståthållare.
Det var när Nehemja hörde talas om Jerusalems nedbrutna murar som han fick tillstånd, resurser och en beväpnad eskort från Artaxerxes att återvända och återuppbygga.
